1.46
Jag trodde att jag var lycklig en dag. Jag tittar mig i spegeln. Jag står bredvid min vän. Hon är vacker i med sitt långa hår och solbrända hud, sedan tittade jag på mig själv. Jag hade den finaste klänningen jag ägde, gjort mig så fin jag kan. Men jag sken inte som hon. Det gjorde henne så otroligt mycket vackrare än mig. Jag log, men det syndes igenom. Vem försöker jag lura. Jag lyssnar fortfarande på den här låten i timmar och gråter tills mitt hjärta skrumpnar. Jag skriver fortfarande i min skit-bok. Det måste ta slut.
Läste lite från min skit-bok. Såg det här. Förstod att jag måste ändra mig.
"Du har sårat mig så djupt. Du har sårat mig så djupt att jag vet att trots att lägger ifrån mig boken och all skit som finns i den. Så kommer allt att fortsätta. Allt skit som aldrig slutar"
Jag ger mig själv en ny chans. Men jag tittar fortfarande in på din sida ibland. Hamnar på noll och kryper ihop. Jag ser att du har en ny. Det gör fortfarande ont. Försöker tänka att jag är bättre trots att hon är så vacker. Är jag verkligen bättre.
Det tog mig en timme att skriva den sista sidan om dig. Det är slutet på något som aldrig haft en början. Och det är så länge sedan nu. Smärtan har faktiskt sakta domnat bort. Jag lovar mig själv nu att aldrig falla tillbaka dit. Du var bara ett kapitel. En sida som jag dragit ut på till ett kapitel. Det är inte ditt fel, det var mitt. Jag stannade kvar i ett ögonblick. Ett ögonblick som kändes som så mycket mer än en sida.
Kommentarer
Trackback
